hannahs place

Inatt har John sovit här och det va typ precis lika bra som det alltid är!
 
Sen åkte vi in till stan och kollade i lite affärer, innan jag träffade Nicky och gick till Berzan för att hälsa på våra gamla magistrar Anders och Martin. Dom va ungefär precis som dom va när vi lämnade skolan för ett halvår sen. :)

Jag vet inte riktigt varför, men jag har haft en så konstig klump i magen för det. På nåt sätt påminde det om hur jag mådde under tiden jag va där varje dag. Eller, inte bara påminde, utan det va som om jag blev samma Hannah som jag va då. Jag tror inte det är nån skillnad utifrån egentligen, men jag kände det. 

Allt kom tillbaka, jag kände mig sjukt jobbig och ivägen. Som om jag inte va tillräckligt rolig, snäll, värd för nån. Som om jag bara va en liten lort. Det va så självdestruktivt på nåt sätt. Jag kunde liksom inte ta in att jag dög som jag var och jag kände mig bara ratad av alla. När det va som värst tyckte jag inte ens att jag dög för min egen familj. Det är så himla svårt att förklara hur det kunde bli så, för jag brukade vara glad jämt och tyckte för det mesta väldigt bra och dom flesta. Usch, jag börjar typ gråta bara jag tänker på det.

Det är så svårt att sätta ord på.

Jag har verkligen inte nån aning om varför, mer än den självklara anlendningen. Men hur kunde det fortsätta i ett och ett halvt år? Varför kunde jag inte repa mig och gå vidare bara? Det skar som en kniv genom mig så fort jag blev lite påmind om det, och jag menar verkligen för minsta lilla. Kanske fanns det faktiskt inte en chans att släppa det. Jag tror inte att nån egentligen förstod hur dåligt jag faktiskt mådde, för jag tror inte att det märktes på mig. Det är som den där dåliga fjortisdikten,

Flickan kan skratta
flickan kan le
men sorgen i hjärtat
kan ingen se

Jag vill aldrig mer tillbaka dit, bara tillbaka till den jag är. Men det tog ju ett och ett halvt år att tappa det så det kanske tar lika lång tid att hitta tillbaka igen.

Jag tycker faktiskt själv att jag har kommit ganska långt på det här halvåret sen vi slutade :). Jag har fått tillbaka min självrespekt på nåt sätt, iallafall på deltid. Det känns så skönt att äntligen kunna släppa allt jobbigt under gymnasiet och bara ta med mig det bästa därifrån, som John tillexempel.

Och Nicky då, som hjälpte mig att höja humöret genom att bli spöad i mario cart. <3